I efterkrigsdebatten i Frankrike anklagades existentialismen, från såväl höger som vänster, för att vara nihilistisk och inte kunna säga något väsentligt om moral. Som svar formulerade Simone de Beauvoir sin filosofi om en tvetydighetens moral, en existentialistisk etik som skriver sig ur gamla dualistiska föreställningar om kropp och själ, materia och medvetande [etc.], och visar på hur människan består av olika sidor i spänningsförhållande till varandra; fjärrverkande och dialektiskt relaterade till varandra. Beauvoirs etik, inom en ram av hårdkokt historisk realism, skulle bli en längre essä och bok 1947. Essän »Introduktion till en tvetydighetens moral« [1946] är en ingång.