"Det har hänt att jag tyckt mig känna en människa som levde för länge sedan genom det hon lämnat efter sig i handskrift och i tryck, även om det aldrig blivit särskilt uppmärksammat. När jag arbetade med essäboken Se blomman råkade jag ut för en sådan fascination, inför en man som levde ett bortskymt liv på 1700-talet." Så skriver Kerstin Ekman i förordet till sin biografi över prästen och naturforskaren Clas Bjerkander. Hans liv som präst var tillbakadraget, men i vetenskapens värld ville han gärna vara med på den stora scenen, den han fått uppleva i Uppsala där han studerade för den beundrade Linné. Han kom från Skara stift, vars skola fostrat så många blivande humanister och naturalhistoriker, men Clas var son till en fattig arrendebonde och hade inte råd att stanna i Uppsala. Tillbaka i Västergötland blev hans forskningsintresse brett och trevande – på Kinnekulles sluttningar undersökte han flora och biologi, och komministerboställets trädgård och jordbruk blev hans experimentalfält. Sina iakttagelser av växter, insekter och väder skrev han noga upp i sina dagböcker genom hela livet. Observationerna växte till tidningsartiklar, och till sist uppnådde han det han strävat efter: att publicera sig i Kungliga Vetenskapsakademiens handlingar. 1778 blev han själv ledamot av Vetenskapsakademien, men han kom aldrig att göra den långa resan till Stockholm för att närvara vid något sammanträde.

Kerstin Ekman ger ett ömsint och insiktsfullt porträtt av en människa som själv tyckte att han var mer än lycklig, då han fått leva i en tid när allt var "lefvande och lustigt".